En vecka i Thessaloniki, Grekland. En svensk man vid poolen säger "Det var brorsan som bokade, en resa till grekisk ö: Thessaloniki. Hahaha." När jag är där tänker jag inte så mycket på det här hemma, det som fattas. Här finns det förluster som är kännbara i omgångar. Det är som att gå runt i ett tuggummi, det kletar i varje riktning. Men i Grekland mår jag bra; blir upplyft, solbränd, mätt, dåsig, lycklig. Minns när jag var i Spanien och kände att man består av en innehållslös botten, att man inte alls har en massa att hämta från sig själv. Det finns ingen hemlig botten full med nostalgi och betydelsefulla minnen och det finns ingen storartad sanning. Allt är bara fjäderlätt tomhet. Så kände jag nu med. Det är först när jag kommer hit jag kan känna nederlagen och förlusterna.

Till Ellie skriver jag: it's as if loneliness isn't a state of mind but a place.

Jag ska skriva den här sommaren, jag måste. Skriva mig ut ur världen, ut ur mitt skinn.

Jag blev reserv nummer 22 på en feministisk skrivarkurs på Kvinnofolkhögskolan. Det var ju synd eftersom jag tänkte gå den som ett led i att "det man minst vill göra är det man ska utsätta sig för"...

Det regnar idag. Jag har öppet fönstret och ligger och lyssnar på grannen som krossar vinflaskor i soprummet.

Jag trivs på universitetet trots att jag känner mig ensam om alla mina tankar. Jag tycker inte om att prata om motstånd i form av att sluta använda deodorant eftersom jag blir äcklad av idén. Jag tycker inte heller det låter som en vettig motståndsstrategi att som homosexuell "stöta på den mest uppenbart heterosexuella i ett rum". Jag blir jämt irriterad på individer som dras till kollektiv. Trots att jag ofta vrider mig av obehag när folk öppnar munnen så trivs jag eftersom det krävs ganska lite av mig. Och jag tycker om att skriva nästan oavsett vad jag skriver.

På jobbet är jag vansinnigt uttråkad. Jag skäms över det eftersom jag anser att det är jag och bara jag som kan göra något åt situationen. Jag tycker inte att det är någon annans problem eller ansvar. Samtidigt njuter jag av det monotona i det; att lägga tid bakom mig. Att behandla tiden respektlöst, som att den inte är värd lika mycket för mig som för andra.

Tåget från Stockholm kör på en människa i Partille och vi blir stående, räddningstjänsten och polisen kommer och letar likdelar på spåret i takt med att det skymmar. Jag tänker på en tenta i vilken jag glömt återge en referens. När vi kommer fram till Göteborg noterar jag en stor buckla i framvagnen. Kändisen Tommy Nilsson går framför oss. In i Nordstan där det pågår julrusning, slukar hungrigt en BigMac. Det finns verkligen ingenting som är så vulgärt som att leva.

Loach, Loach, Loach. Du gör mig alltid så sentimental när du visar England som England är. Komplett med tjejer som går runt på stan med kaninöron. Ofta är de bästa verklighetsskildringarna de som är komplexa, eftersom verkligheten är just det, men så jobbar inte du. Du är undantaget som bekräftar regeln. Jag undrar om moralkakan från Blake i mitten av film, gentemot kvinnofrågan med Katie, liksom var medveten från ditt håll eller inte. Vi säger väl alla till varandra att såhär kan det inte gå till, det måste vara överdrivet. Så tänker man när man läser Fattigfällan också, som har så många likheter. Eller Vi bara lyder av Roland Paulsen. Vi måste tänka så för att våra medelklassliv inte ska smaka piss i munnen. Men kanske kan vi kosta på oss att ta in sanningen ibland? Det var därför vackert att se män i din egen ålder torka sina tårar i salongen när ljuset så abrupt tändes. En gång stod jag på den regniga perrongen i din oansenliga hemstad och skrattade iklädd en ansiktsmask med drottning Elizabeth. Tro mig, det var större än Buckingham Palace.

Jag tycker mycket om handledningsträffarna på universitetet nu. Det känns som jag är mer i en serie, eller som att jag tittar på ett avsnitt av en serie. Jag har fullständigt blommat ut jämfört med i de stora klasserna. Vi är bara 9 stycken och jag säger vad jag tycker, vad jag tänker. Det känns som att vi är en hemlig grupp, som att vi håller på med någonting viktigt.

Jag har odlat min ensamhet så länge. Nu är den här.

Att vistas på högstadiet såhär i efterhand är som att se den där backen man brukade åka pulka ned för som barn. Man tyckte den var gigantisk och nu ser man hur liten den verkligen är. När man ser högstadiet nu undrar man vad det var för odefinierad rädsla man hela tiden gick och bar på.
Den var bara luft och atomer i ett organiserat kaos.

jag läser Varje dag är en vårdskandal. det är intressant. saknar vi förmågan att helt bry oss om dem vi inte delar blod eller starka vänskapsband med? jag hade aldrig kunnat jobba inom äldreomsorgen eftersom främmande äldre skrämmer mig. jag hade heller inte vågat få svart på vitt exakt hur intolerant, uttråkat och kallt jag kunnat uppträda. jag hade inte velat leva med sanningen om mitt empatilösa jag, mitt bristande civilkurage med bortvänd blick. av samma anledning hade jag själv aldrig kunnat bli den gamla på äldreboende. jag har hatat institutionalism sedan första gången jag satte min fot på dagis och kände att mamma och pappa var de enda som brydde sig om mig på riktigt. jag tror inte att äldreomsorgen någonsin går att lösa. hela iden frångår systematiskt allt det som gör oss mänskliga och fria. man kan inte lagstifta om kärlek.

När jag jobbade med att städa sjukhus i England år 2009 tjänade jag 5,90 i timmen. Jag var anställd av en agency som hyrde ut mig till sjukhuset. De som var anställda direkt av sjukhuset tjänade ca 7,50. Det fanns inga britter bland oss. Alla kom från Östeuropa, Asien och Afrika. De andra som var anställda av agencyn ville verkligen bli värvade av sjukhuset vilket innebar ex. bättre timlön och dubbel lön på bank holidays. Jag ville bara tjäna fickpengar, skriva och bli lämnad ifred. Få anställning av sjukhuset var det sista jag ville- det skulle ju cementera min existens där, som om jag på något sätt behövde vara där och värdesatte det. Jag minns det här som den period då klasskillnader blev tydligt för mig. Inte som när jag läste sociologi på komvux, utan tydligt som i att jag KÄNDE det i mig. Jag kände deras desperation och min egen uttråkan. De var där på riktigt, och jag var där på låtsas. I jämförelse med dem var jag bara en privilegierad antropolog på jakt efter något nytt. Det mest talande för hela situaionen var en vanlig dag på jobbet då Dagmar, singelmamma från Slovenien, förvåntat tittade på mig och sa "You're Swedish? But is Sweden a poor country?"

Det finns få saker så förhäxande som gravida fotbollsfruar. Det är något med männens långa vältränade tatuerade kroppar. Hur de ser ut som 30 men är typ 22. Tjejerna som flyttar vart än i världen killens klubb ligger. Kånkandes på babyn i magen på läktaren, medan han springer runt där nere på plan. Han ser så enkel ut på sitt minspel. Han förlorar- han är arg. Han vinner- han är glad. Han älskar fotboll, dig och barnet. Ibland kanske man sårat undrar i vilken ordning. Jag vet inte exakt vad det här handlar om. Det är kanske det lite förbjudet ofeministiska över det hela.

är akut, om än tillfälligt, trött på all sport och sportens fans, på sommarens repetitiva pockande, på uteserveringar. kunde inte komma på något annat att göra än att hålla käften på biblioteket i vemodig sinnesstämning. utanför är poseidon instängd i plötsliga blomrabatter.

Jag började mitt liv med att jobba i 3 år på Mcdonalds.

Men jag borde bli läkare, konstnär, psykolog, författare, dj, journalist, entreprenör, informatör, socionom, lärare, intendent, musiker, säljare, advokat, analytiker, handläggare, jurist, mäklare, artist, grafiker, copywriter, designer, arkitekt, bankir, ekonom, ingenjör, dietist, veterinär eller tandläkare.

Jag är i kvar i frityroljan, jag är kvar som en skugga i larmet som går när mat ska upprepas.

Jag minns i Nuneaton år 2011. Vi skulle hämta min bror där. Han hade åkt från London. Iklädda masker föreställandes The Queen och hennes man stod vi på en nedregnad perrong och fnissade. Väntade i denna Ken Loachs hemstad. Poserande som för ett nutida konstnärsfoto. Industristad, stormarknad, klotter.

Ofta pratar man om att hjärtat sitter till vänster, att hjärtat är rött, så man är röd. Man är kollektivist.

Min djupt personliga övertygelse, länge länge, har varit att jag är blå. Djupt där inne upplever jag att jag är satt här helt randomly, helt utan kontext och förståelse, helt utan kämparglöd. Jag är individualist i mitt mörka svarta bespottade hjärta. Mina tankar kan teoretiseras genom universitetsutbildning och jag kan lära mig hur man ska förstå samband och strukturer, men långt där inne bor en ensam blå fjäril som inte förstår någonting annat än att bara bevara sig själv, rädda sig själv, älska sig själv.

Nu så tydligt. Alla olika män, opassande, annorlunda. Det var ju bara för att jag var trött på mig själv, ville se om jag kunde pånyttfödas, bli någon annan. Slösaktig och osäker på vad med mig som behöver behållas. Fräscht och nytt att få se om jag kunde bli hemmafru, konservativ, nedtonad, kanske smalare? Bara överraskad, inte uttråkad. Hellre chockad än utsatt för upprepningar.

Politiken är inte till för sådana som mig. Där är min existens meningslös. Jag tycker Ebba Busch Thor och är vettig och jag tycker Kajsa Ekis Ekman är vettig (detta: "Antingen är det våldtäkter eller så är det ingenting. Man måste ha trauman tydligen och tycka att allt är jobbigt hela tiden, om man inte bryr sig tycker de att man är respektlös. Mina vänner pratar mycket om självständighet, att få vara ifred, men jag ser inte hur det skulle kunna förändra något. Allt finns redan där. Husen, reklamen, yrkena, kaféerna. Jag kan bara gå runt mellan dessa kolosser.")

Det är ingen idé, sådana som mig fattar faktiskt ingenting.

Hur skulle vi kunna göra det?

Tömmer lägenheten. Saknar nostalgin och vemodet.

Det var ett år i april. Jag behövde tröst. I poesin letade jag efter dig. Trodde jag. Men i dig letade jag efter mig. I efterhand är det så tydligt; de poeter du rekommenderade sade mig absolut ingenting. Jag hittade dem när jag letade i hyllorna, det var inte det. De var gamla, nötta, hedervärda. Handlade om heroiska stordåd, kanske krig. Du nämnde dem för att du är klassiskt skolad, fått lära dig rätt och fel. God smak och dålig smak. Det fanns ingen tröst i poesin, men det stämde ju så bra överens med allt.
Det fanns inte heller i dig någon tröst.

Avenyn har förvandlats till Miami, en spinnande smältdegel! På Bliss och Hard rock sitter folk som gillar fotboll, David Lagercrantz och ordning och reda. Rastlösa hemmafruar från Hovås vältrar sig i solen efter en hel vinter i villan. Det luktar kokos och kött och det brusar av tillrättalagd ledighet.

"Det finns ett skrivande som består i att göra sig älskad. Att vara rädd för att skriva är också att vara rädd för att inte längre bli älskad."

• Nina Bouraoui

Att vara här ensam är inte som jag trodde. Dels är jag mer trött - inte mindre- än om jag hade haft sällskap. Sedan har jag också mindre att säga, att tänka, att skriva, ju mer tiden går. Jag befinner mig i mitt eget huvud men där existerar bara en komplex gröt av vilket jag inte riktigt kan utvinna något av värde. Det finns mycket positivt med det. Jag känner inga negativa känslor. Jag ältar inget, jag ifrågasätter knappt något. Jag känner mig mest tom. Och trött. Trött som om jag varit trött länge utan att märka det. Utan andra - vilka är vi? Det känns som att jag har vidrört något inom mig, och det var mer fjäderlätt, tyst och innehållslöst än jag kunnat ana.

Tänk om jag åkte till Kigali eller Asmara eller Karachi. Tänk om jag åkte dit utan agenda. Utan att bygga en brunn med FN. Om jag åkte dit med min lata kisande blick, hungrig och trött, med skor jag snubblar i. Tänk om jag ville åka kollektivt, ta en bärs, äta en måltid, gå ner till ett hav, gå på en marknad, in och ut i ett museum. Tänk om jag åkte dit som jag är: lat och vit och privilegierad, med rasismen i blodet. Tänk om jag åkte dit för egen vinnings skull, utan täckmantel. Jag ville bara stjäla en stämning, sno en atmosfär. Jag ville bara ta puls på något som är en del av en värld jag hejvilt hamnat i. Tänk om jag stack dit och bara gick runt på måfå, sådär som jag mest gör. Tänk om jag var i Islamabad där stadsdelarna heter typ G1 och G7 och G9 - något anonymt för att hålla koll på det som är stort och kaotiskt. Om jag åkte till Asmara - en gammal italiensk koloni - och åt en Pasta Bolognese. Kigali - skrytbyggen, walmart, fint, dyrt. Folkmorden i Rwanda 1994. Tänk om jag åkte dit och bara kunde löpsedelinfo, inget på djupet. Inte gjort någon riktig research. Lösryckta årtal. Tänk om jag åkte dit och var lite ointresserad av formaliteter och historia. Om jag bara ville se hur det var, hur jag upplevde det. Tänk om jag åkte dit och bara kan det jag kan. Tänk om jag åkte dit och bara var mig själv.

Vi är i Shirley i utkanten av Birmingham. Jag går in på Superdrug för att köpa hårspray. Det står två kvinnor bakom kassan. En ung lång kille med uppdragen luva ramlar fram och ber om att få lukta på Hugo Boss. Han blänger förtjust på tjejen framför mig i kön och mumlar "Eyup darlin". Han är alldeles drowsy och kvinnan i kassan räcker motvilligt över en testparfym. Genast börjar killen spraya ner sig själv. 10-15 spray över nacken och halsen, bakom sig, framför sig, på bröstet. Bakom ryggen håller han en halvfull pint. Han skrattar och spiller ut öl på golvet. Kvinnan i kassan skriker desperat åt honom;"Give that back!! You are not going to buy it!"Han skrattar åt henne. Till slut är han färdig. Han sätter parfymen på disken, tar en klunk öl och lämnar lugnt Superdrug.

Jag betalar. Killen går rakt ut i den hårt trafikerade gatan. Bilarna tutar efter honom. Puben tvärs över gatan slukar honom.

Jag sitter på bussen och vi kör in i regnet. P har landat och recenserar Danmark: "It is clean, quiet and wet." Vi kör in i Halmstad, förbi Jehovas Vittnen Rikets sal. Jag har spraytannat mina ben och det är vita fläckar precis ovanför mina silvriga skor. "Find a pub near the station and I will meet you there", skriver jag. Under den här helgen, som inte är en helg, kommer jag fundera på: Vad kan man egentligen förvänta sig av en främling? Och kommer man i själva verket inte bra överens med precis vem som helst, bara man får spendera tid på tu man hand, utan en massa historia och bagage? Vilket high school gick du på? Det spelar ingen roll - jag vet ändå inte. Jag ska skriva sanningen och jag ska misslyckas.

Det är så befriande att få vara ensam om sina upplevelser.

När jag går av bussen duggregnar det. Du sitter på en bar som heter Spunk - vi skrattar samstämmigt åt namnet. Jag går vilse, fast med målmedvetna steg. Sedan är jag på Istedgade och när jag går in på Spunk är det såhär:

Jag har rejält med skoskav. Jag har en tajt kjol som stramar över röven. Jag har en vadderad bh och en grå tröja och jag bär min bruna ryggsäck och en svart bag slängd över axeln. Det sitter tre kufar där inne och röker, som vore de en konstant del av inredningen. Jag hejar på den näbbnäsade kvinnan i baren. Ser dig sitta längst in i ett mörkt hörn. Ett regnigt Köpenhamn i juni, flera grader kallare än det borde vara. Jag luktar svagt av bussvett och parfym. Du tittar upp från din öl och ser exakt ut som jag förställt mig från bilder och över telefon. Det luktar ciggrök, det är glest mellan borden. En kvinna sitter i båset bredvid, hon tittar upp på mig och skrattar, tittar på dig och flinar och jag tänker: Vad har du sagt till henne? Har du berättat om "oss"? Hon mumlar på danska och skålar med oss när vi omfamnar varandra och du ger mig en puss på kinden. "What would you like to drink?" säger du och går mot baren just som jag noterar att man kan spela Devlin på jukeboxen. Vi pratar. Duggregn, rök, märkliga personer, alla så tysta och trötta. Kvinnan på bordet bredvid kommer fram och lägger en DVD på vårt bord. Det är Enough med Jennifer Lopez. "Thank you..." säger du och jag är tyst till hon med ett argt ryck tar tillbaka den.

Ibland pratar du om renässansen eller något, jag vet inte riktigt. Jag tycker om att höra dig prata, berätta om vad som är viktigt för dig, vem du är. Ibland börjar du en mening med något oväntat, som "When I was in the army..." och jag tänker "In the army?!" och andra gånger står vi i lägenheten som vore vi ett gammalt par och säger till varandra: "Can I take these shoes, or is it gonna rain??" - "How do I turn the tap of again?" Det omsluter mig - nuet. Att vi bara finns här och nu, att ingenting annat längre existerar.

Vi träffades för bara 12 timmar sedan. När vi skiljs åt kommer vi aldrig mer att se varandra igen.

Jag såg en trailer för en dokumentärfilm, det var inget speciellt men de sa något om att en historia bara är en historia i efterhand. När vi lever i det som kommer bli något att berätta, så är det just... ingenting. Jag kan nästan känna mig cyniskt medveten om det, jag gör saker inom den ändå relativt snäva ram av i vilken jag kan ha något att berätta. Ofta är detta något precis så miserabelt, tråkigt och innehållslöst att det är ganska passande att beskriva det som "ingenting", men ur det föds något som jag redan i bakhuvudet har på känn kan bli värt att berätta om.

För kanske sex månader sedan köpte jag ett dubbelvikt vykort med motiv av Gustav Klimt. Jag försökte skriva med små bokstäver - men som vanligt blev det klumpigt och barnsligt. Jag skickade det till min gamla chef på Compass group på Brindley place i Birmingham. Det fanns inga som helst garantier för att hon jobbar kvar där, jag kände nästan på mig att så kanske inte var fallet. Jag skrev min adress i kortet. Men jag fick aldrig något svar. Det är mycket möjligt att hon mottog mitt brev, men inte heller det kan jag veta.

Det är ju såklart inte nationaliteten i sig som spelar roll, men de här medelålders brittiska damer man stöter på i UK, det är något särskilt med en många av dem. Min gamla chef Dawn var en. Rappkäftad och med vass tunga. För mig var hon speciell när hon dramatiskt lade en hand mot pannan, då man klev i hennes kontor tillika omklädningsrum tillika storage space med väggarna fulla av chipsleveranser, läsk och pappmuggar, och sa appropå nästan ingenting: "No wonder I was boozing last night!!"

Det här med kontoret slår mig först i efterhand. Jag är dålig på att lägga märke till detaljer, och har alltid varit det. Jag märker inte om någon byter gardiner eller om någon kanske färgar håret. Jag är slarvig och hastig. Som en liten ljuvlig förnimelse inser jag nu, år efteråt- det lite jobbiga, det lite komiska, det lite virriga, med de tre funktioner detta pyttelilla rum fick fylla.

Dawn var vacker för att hon hade sina känslor som dinglades utanför sig själv. Hon diskade stora bambakastruller utan att vara bittert närvarande, hon blev rosenrasande över saker jag aldrig förstod och marscherade bestämt in till Rummet Med Tre Funktioner. Sedan kom hon ut igen, översvallande, glad, lugn och med så mycket avslappnad värdighet att jag kunde se upp från en metroartikel om Jade Goody och bli både uppfylld och rädd. Liksom härligt spänd - inte avtrubbad av kaffet och maten och den dagliga rutinen. Hon var levande.

Kanske är det för att hennes titel var catering manager och inget högre, inget bättre, som jag hade så låga förväntningar på hennes person och det var just detta som gjorde henne intressant. Någon med en tung snofsig titel hade jag kanske antagit skulle vara burdus, intelligent och känslosam. Men det var som om liv och erfarenhet hade lärt mig att detta inte var en kvinna jag skulle kunna se som så mångfacetterad. Jag älskar att bli motbevisad, älskar att inte kunna fackplacera.

Hon var ett fan av utbildning. Åtminstone var hon orolig nog, som ensamstående mor, att dra en lättnadens suck när hennes enda dotter började på university. Hon brydde sig aldrig om petitesser som när någon anställd på Lloyds klagade på något som vi i köket gjorde, eller om jag inte hade fyllt på raden med Cola maximalt i kylen där jag stod ensam på första våning i den lilla Starbucks-shoppen. Ibland när jag och R slutade på fredagar, och Dawn redan gått hem, stod det ett glas urdrucken öl på hennes skrivbord. Ibland var hon kvar då jag bytte om. Jag öppnade dörren till Rummet Med Tre Funktioner för att ge henne dagens kassa, och jag bytte om tyst och snabbt, svart jobboutfit mot svarta tights och en svart klänning - min standardklädsel. Hon ojade sig ofta över jobbet, men på ett högre plan. Alltid att hennes andra jag cirkulerade en meter över den fysiska kropp som satt på en nött stol på det där upprustade företagskvarteret i den där centrala delen av Birmingham. Många var gångerna då hon gastade efter mig "Thank you so much for your hard work today, you've been brilliant, see you tomorrow, have a great afternoon now!" Det var klassiskt engelskt manér men det låg också mycket bakom orden - fuck alla andra, fuck alla som klagar, fuck alla bankers. Hon gick hem och kanske var det Coronation Street på TV och säkert drack hon en lager och läste en bok. Hon älskade att läsa.

Alla lade £5 per månad i ett kassaskrin till julutgången. Jag höll tyst om att jag planerade att sluta. Vi var ute en gång på Weatherspoon. Den som låg mitt emot Bodega, på en tvärgata till New Street, och Dawns kille kom. En gubbe vars blodådror sprängts sådär i ansiktet som det gör på någon som dricker mycket.

Hennes livsval, eller snarare - de livsval hon mer eller mindre varit tvungen att göra - gav en samlad bild av en kvinna som istället för att bli bitter på det där sättet som är så förståerligt och inte alls märkligt, insett vad som var värt att ödsla energi på. Hon hade så mycket grace, hon var så classy mitt i allting. En sann feminist som säkert hade skrattat åt det ordet. Kanske för att hon hade varit upptagen med att diska istället för att läsa på vad feminism "ska innebära".

De fanns bland mig och finns alltid kvar. Livet är inte lika enkelt på den där ön men det imponerade på mig hur så många förenades i viljan att "have a laugh" istället för att gräva ner sig. Och det intryck jag säkert gav - nervös, ihärdig, tålmodig men också så främmande. Hur många gånger såg jag inte på mig själv i badrumsspegeln dit jag gått efter att ha dragit ur slangen till avloppet för att tömma hinken med kaffesump i toalettstolen , och tänkte att: precis just nu känner jag inte igen mig själv. Min blick är lugn och mina ögon är mina, men bakom lurar någonting för stunden alldeles galet. Något som gästar mig, som inte är jag, för att jag inte längre befinner mig i den sömniga comfort zone som det är så lätt att acceptera som Livet.

Det finns tre pubar i Small Heath. I alla fall längst med High street. Tre är i det här fallet väldigt många för en stadsdel som i princip består av en lång gata och där en betydande majoritet är troende muslimer. Om man kommer från innerstaden och åker upp mot Hay Mills heter den första puben Brighton Arms. Blå dörr i fin nyans, men ser helt öde ut. Jag har aldrig sett någon gå varken ut eller in. På en nyligen uppsatt post-it står det skrivet med tusch att de nu serverar pub food.

Jag hittar på internet:

"For an old pub, it's got a very modern interior. Not really to my liking but pleasant I suppose. Reasonably busy for a Friday early evening. Pool table. Sikh landlord. Not much else to say really. I wouldn't rush back."

Sedan kommer man till en, vad jag trodde var, namnlös pub. PUBMASTER star det inpräntad på själva byggnaden som en lång banderoll. Den här puben verkar enorm. Utanför hänger en stor banner som jag tror varit reklam för VM och ölen Coors. Den är så solblekt och flagnad och förstörd att jag inte för mitt liv kan förstå varför ingen bara tar ner den. Jag såg idag vid fyra-snåret en kvinna stå i dörröppningen stirrandes med tom, nästan helt död, blick. Hon sög pa en cigarett, som att hon där och då försökte lara sig röka vid 55 års ålder.

Sista puben som rundar av själva High street heter George & Dragon. Härom veckan satt jag pa övre bussdeck när en man med spruckna blodkärl och prydligt vattenkammat hår satte sig på sätet bakom mig. En liten liten utandning räckte för att han skulle fullkomligt dränka mig i sin spritandedräkt som han måste ha jobbat på sedan mycket tidig morgon. Han gick av bussen och släntrade vant in här, pa George & Dragon. Också denna pub är igenbommad och mörk, murrig. En riktigt sylta. Det hänger tre lappar (skrivna med tusch pa A4) i fönstret: Den första informerar om att toaletten bara är till för paying customers. Den andra informerar om att ingen under 18 år far vistas i lokalen. Och den tredje är så urblekt och gammal att det bara är vid de tillfällen då det visat rött ljus ovanligt länge för bussen som jag kunnat urskilja vad det står ...

"Karaoeke friday night"

Det vilar något automatiskt sorgligt över dessa tre pubar. Deras läge mitt i detta muslimska community. De ser något sa djävulskt nedgågna ut. Vem är det som går upp varje morgon och knallar ner till sin pub i Small Heath, låser upp och kickar igång ännu en dag? Vilka är det som går dit för att dricka?

Jag tänker på det här varje dag när jag åker buss 60.

Jag hasplar ur mig någonting okänsligt, halvt medveten om det. Då ser jag i dig, bror, all ömhet och sorg paketerad, som om jag bett om den färdigköpt. Hon frågar dig om det finns några kläder kvar i källaren och ni minns en vinterjacka för 10 kronor från en second hand i Hallsberg. En jacka med resår som någons mormor sytt in. Hon tittar på dig och ler med glasartad blick. I den ryms nästan hela er värld. Du tittar på henne också, hon ser så besegrad ut. Hon lägger sig framför dig och finns där för alltid. Diskussionen byter spår, och hon minns mormor som förbjudit morfar att odla gurkor den här sommaren, "för han äter ju aldrig upp dem!" Som om man måste äta upp allting man odlat själv. Ni skrattar samstämmigt, för ni ser de båda framför er, exakt som de är för er. Jag skrattar åt en historia som blivit uppspelad för mig, som är generell och formbar och olik den ni hör.

Jag ser en värld som tillhör bara er.

Ni är avklädda inför min blick. Sårbara när ni ömsar skinn och fortsätter vidare framför mitt högst ordinära och klumpiga jag.

Ihållande sommarregn i kombination med ett visst hårvax kastar mig tillbaka, får mig att minnas.

Vi flyttar till Burton och jag är så glad över att vi lämnar Sverige. Du var också en litterär figur för mig, från dag ett; nu skulle vi inte bli mer insyltade i verkligheten, inte gå ned oss i en redan existerande vardag. Nu skulle vi få formas tillsammans, ifred, bara vi två. Den ultimata lyxen. Inte vara deltagare i redan formade sammanhang. Låt mig få uppleva ensam! Räkna inte med mig! 21 och arbetslös. Pappa står inne på Forex i augustivärmen och kommer ut med 600 pund till mig i en sådan där gul plastficka. Du jobbar på något tillfälligt bygge, precis nära vårt hus. Jag lagar maten. Vi är lyckliga. Vi har en bil som vi åker och storhandlar i. När det regnar här tänker jag på regniga eftermiddagar där. Småspringer över parkeringen, lägger mynt i automaten. Vi ska gå in på Lord Burton och sitta där med armbågarna på ölklistriga bord och bara låta livet passera.

Så luktar hårvax och sommarregn.

Min fiende är ryggradslös. Jag älskar hennes avsaknad av moraliska principer och hennes sätt att låta spänning gå före allvar. Jag känner igen mig i henne. Om det inte vore för att jag är offret den här gången hade vi kanske förenats ännu en gång i vår avsaknad av allt det där som behövs om man ska ta livet på allvar. Jag vet inte hur det är med dig, men ofta lever jag som om denna omgång bara är ett test. Det riktiga spelet börjar nästa liv.

Nu bara leker vi, för att se om vi förstår.

En romantisk kväll i Salander-väder. Äter middag, blåser ut ljusen. Ger en krona till en tacksam kvinna vid en parkeringsautomat. In på kyrkorgården där du letar portaler i ett dataspel. Vid minneslunden mot stora entren, himlen disigt beige. Vi letar efter en svensk affärsman och donator. De som nyss har dött vill ligga här nära vagnarna och stan, säger jag. Du skrattar. Uppe på berget bara ensamma hundägare. Du är 30 cm längre än mig, ser lugn och trött och lycklig ut, skrattar åt allt jag säger. På en hal sten med utsikt. Du kysser mig. Sträcker dig efter min hand i duggregn.

Det är dimma, någon skjuter raketer långt borta. Välbekanta byggnader anas bara genom suddiga konturer. Ett godståg rullar in.

What I wanted when I was a child.

I am 10 and we're driving up the hill to our summer house. I've been at a friends house to watch a VHS collection of all Spice Girls music videos. I talk to my dad from the back seat. I want him to buy me the video so badly. "Please please please", I rattle on. I can see he is about to give in and I close my eyes, picture Geri Halliwell in front of me. Ginger hair, big red lips and that little Union Jack dress. I feel closer to her now. Soon I'll get just what I want.

What I wanted when I was a teenager.

I studied media in school. I was 16 and I hated it. Remember starving myself. Potatoes looked so sad in the school's restaurant. Filled my plate with carrots. Not even once did I participate in physical education. I just wanted to leave. How many times did I intentionally miss to get off the train at the right station? I spent hours sitting in coffee shops reading magazines and books. I went to another school after a while. One with vending machines in the hallway, with cosy carpets and big expensive flatscreens. A laidback school, a youthful one. My heart, my mind, my soul never got on with it. I was failing and it felt like a relief.

The truth is I read about new terrorist alarms and the other day I sat at a coffeeshop in The Bull Ring shopping centre, Birmingham and had a perfect view over the crowded little square outside. Socialists handing out flyers, people passing in all directions. I pictured a few men standing in each end of the street, shooting at everything and everyone coming their way. Armed forces arriving within seconds and the alarming silence overtaking the city, the world. I picture it happening in Alexanderplatz, Berlin and I picture it happen when the tube rushes forward in the London underground. I can almost hear the silence, see the dust and blood from human body parts.

And still, it would be nothing like I imagine.

På en strand i Spanien för många år sedan. Hon berättar att de nya brösten är en present från mamma. Idag följer jag hennes liv i bakgrunden, uppslukad av vita tänder och solbrända hy. Tatueringar och långa känslosamma utläggningar om livet. Alla killar som det alltid tar slut med, som är så lika varandra. Muskler, leenden, brunbrända kroppar, 30 år. Hennes blonda mamma med blå ögonskugga, stort salongsberusat leende och en ringprydd hand ovanpå ett ciggpaket. Från och med idag ska hon som nästan heter himmel på engelska vara singel för alltid. Oroade vänner hör av sig och stöttar, säger att hon är vacker på insidan och utsidan. Mamman frågar "Are you ok? Call me" och får till svar: "No!!!" följt av en livebild föreställandes ett bord belamrat med vinglas, cocktails, öl och rulltobak. Timmen senare är utfallet borttaget och ersatt av en bild med ett budskap. Sviken gång på gång men kommer alltid igen. Med systerdottern på något lunchställe vid havet på engelska sydkusten. Terapi och pånyttfödelse och aldrig mer män. Till allting börjar om igen med selfies på enorma leenden, vältränade kroppar, drinkar och tillfällig lycka. Jag sitter här och trånar och tänker på att hon som nästan heter himmel på engelska känner livet pulsera i varje besvikelse som hon reser sig från. När alla män återigen varit otrogna söker hon bara kvinnligt sällskap. Och de ska förenas över soul, techno och disco.

What are you going to do with your life?

I don't know. It's only temporary.

Sista dagen känns hela staden plötsligt förbrukad. Det luktar ruttnade sopor överallt. Ett regnoväder drar in när jag ligger i solkiga, använda lakan och läser om städer i Afrika. Himlen knastrar som en gammal radioapparat. Jag är knappt här längre. Klibbig överallt när jag tar kort med handen utsträckt framför Arc de triomf och nekar alla som frågar om de kan hjälpa till. Lånet av staden är över för den här gången. Vid ett övergångsställe hinner du precis över när det slår om till rött, medan jag står ensam kvar.

Igår på klubben. Männen är rakade, sexuella av mdma i blodet, högljudda, i färd med att göra affärer. Både ignoranta och synande i salig blandning. Ändå är de intressanta och du dansar så bra, mycket bättre än mig, med mer rytm och självförtroende.

I tunnelbanegången för att byta från grön linje till gul promenerar en tjej framför oss. Hon har på sig en klänning som ser ut som ett nattlinne. I satinmaterial, vit och kort med svarta stjärnor. Jag svettas i min åtsittande silverklänning från Bubbleroom och nere på gatan utanför klubben ligger en tjej avsvimmad. Det krävs tre män och en kvinna för att lyfta henne till ambulansbåren. Det luktar mögel och piss.

På Kiko köper jag en slags paste som både är rouge och läppglans. Det är sommarrea här och alla inköp ligger oöppnade i sina påsar överst i resväskan. Jag läser the Mirror och annan engelsk skitpress. Sidorna laddar långsamt men jag klickar mig enträget vidare.

H dejtar en kille som klagar på hennes filmsmak. Hon har ersatt rödvinsdrickande filosofer med med en persisk ingenjör som jobbar på Volvo. Hon vill se Min Stulna Revolution och han vill se Hangover 3.

I huset i Forsbrook luktar det välbekant av cigarettrök. Vi spelar Jenga och på spritbordet finns det Baileys, Remy Martin, Jack Daniels, Gordons gin, Smirnoff vodka. "I have every spirit you can imagine." Barnen sitter tysta med sina iPads och spelar spel. I min resväska ligger presentkort, parfymer, böcker, vin, läppglans och en ny väska. Allting är pausat här. Det är ro inuti hela mig när jag blir serverad toast och snabbkaffe om morgnarna.

Resan ner mot flygplatsen är en resa i motljus. Vi gör ett stopp på Leicester Services. Utanför ett parkeringskontor med utsikt antingen mot Burger King och KFC, eller mot den tungt trafikerade motorvägen med otympliga lastbilar och grådisig himmel, har en man lagt ut en filt på vilken han sitter knäböjd och ber mot Mecca.

Sanningen är tråkig, den består av upprepningar och ältande. Jag slår knut på mig själv för att inte skriva samma saker om och om och om och om igen. Sanningen undviker man genom att att göra avkall på sig själv för att inte såra andra. Att vara sann är att vara ensam. Sanningen består av ensamhet. Är man inte redo för det kan man inte vara ärlig. Det är hemskt, men kanske också fint. Det är det enda som håller oss i schack.

Första natten. Den enda puben som inte stängd för kvällen i den stora världsstaden med ovanligt restriktiva öppettider är en nattklubb. Vakterna ser ut som vakter ser ut i alla filmer. Jag har en resväska med mig. "I can't stand on the dancefloor with a suitcase", säger jag och du skrattar. Taxin spelar smäktande kärleksballader, rusar fram. Förstår chauffören att vi inte känner varandra? Har han skjutsat tusentals människor tidigare, som inte heller kände varandra? Han bryr sig antagligen inte ett skvatt. När bilen hastar förbi en stor upplyftande reklamskylt föreställandes en kvinna som öppnar läpparna och slickar sig om munnen för att ta ett bett på en glittrande pinnglass spelar radion Holiday med Madonna, och du säger "I love a bit of Kylie Minouge".
Jag tänker efter noga och rättar dig sedan. Du skrattar generat.

När jag kommer ut igen tar jag en ny väg och går vilse lite grann. Det duggregnar i mitt ansikte. Måndagsgata. En mamma med barnvagn, byggnadsarbetare i gula reflexjackor, en pizzeria full med ungdomar. När jag korsar det långa övergångsstället och kommer halvvägs upp för trappan mot den nedklottrade hållplatsen vänder jag mig om och tittar på de gula höghusen i tegel. Det känns som att jag står i jämnhöjd med dem, ett hav av trafik under mig. Himlen är mjölkvit, min jacka är blöt och mitt underliv dunkar. I ett av fönsterna skymtar en bortglömd adventsljusstake. Det är plötsligt så olidligt vackert allting. Husen, regnet, himlen och hela livet.

Jag låg under en nyinköpt Ikea-filt på tvåsittssoffan och gled huttrandes in och ut ur sömn. De stora fönstrena med utsikt över de nybyggda lägenhetskomplexen. En rondell i vilket det planterats träd. Lördagsljusen från alla okända främlingar. Sjukhuset, skogen, horisonten. Balkongdörren som smällde i bakgrunden. Persiennen som bruna streck under den nakna gardinstången. Du i fåtöljen. Avlägset brus från gatan. Syntetiska doftljus. Mina ringar på fel hand.

Bedrägligast av allt är minnet. Vi promenerar förbi stora stadiga svenska villor och pratar om alla stammisar. Hon med cardamom tea, hon var ju vän med Susan, och alla de andra beige hippies med råttfärgat hår och batiktröjor. Minns du hon som grabbade tag i mig inne på Oxfam och skrek hej. Och Lance - byggherren, han fixade ju alltid när det var något fel i kaféet, han beställde alltid en Victoria Sponge. Minns du Cal, ja du satt ju ute och fikade med honom en gång. Han som alltid hängde med italienarna. och Phil, "lovely cup of tea, lovely service, excellent service"... eller han som så överdrivet artigt eller ironiskt deklarerade att han skulle ha "a lovely cup of tea and this LOVELY bag of crisps." Han som läste guardian en halvtimme efter stängning. Paul, du förstod aldrig hans accent, trots att hans beställning bara bestod av en kopp te. Ibland tog han en lamb wrap utan mayo. Han sökte alltid jobb på datorerna, han var forever unemployed, försökte pruta ner priserna. Han sa att han skulle börja köra 50-bussen och vi tittade på varandra med fnissig fasa. När hela skolklasser kom in och beställde Oreo milkshake med whipped cream och jag jobbade ensam. Den ilskna damen som alltid beställde te och "a tissue", den grovhuggna mannen som alltid ville ha en colaflaska och ett glas fyllt med is. En sliskig don juan som skulle bygga en vikingabåt och flashade sina playboy-kalsonger framför våra uppspärrade ögon.

Jag minns allas beställningar men deras ansikten bleknar.

Bedrägligast av allt är minnet. Het betongsommar. Så långt bort från skärgårdsvy man kan komma. Grupper av unga pakistanska britter i Digbeth, klädda i Von Dutch. Våra polska grannar tycks ständigt släpa in ny elektronik i huset på Lime Grove. Allt jag ser några varma sommarmånader i staden är förstörelse. Bussen som stannar till på så trånga gator att den lika gärna kunnat köra rakt in i en Off Licence. Skräp och sopor som flyger i vinden, en kundvagn som någon kört rakt ner i en å. Reklam överallt. Pawn shops överallt. Kebab överallt. Asda som ägs av Walmart, enorma luftkonditionerade gångar. Man kan köpa blöjpaket så stora att de räcker till tusen barn medan man lyssnar på ett rött mekaniskt pipande från kassörskans varuscanning. Förbi Central Jamia Mosque. Unga mödrar i Kings Heath som alltid släpar på tunga kassar. På Boots köper de schampo, babypuré och chips. Det finns inga pittoreska öar som kräver en massa av en. Inte en massa privilegierade omständigheter att pliktskyldigt åtnjuta. Istället stretar livet på, verkligen stretar. På The Gyms löpband, med en svindlande utsikt rakt ner mot en 3 story building böcker. På gatan luktar det bacon och det är grått från ett regn som tvekar.

Köper Cruzcampo i vending machines, som ensam på hostel i Barcelona. Ett halvår senare i Juan-Carlos lägenhet, sista (senaste?) gången jag såg M. Vi står under taket intill en guldsmedsaffär och det regnar bibliskt. Det knastrar och smätter. Barn gör glada utrop, hotar sina föräldrar med att hoppa ner i djupa vattenpölar. Jag tar ett kort på M. Han står ledigt men dyrt klädd, som alltid. Ljusblå skjorta, klocka, chinos. Bilar kör fort förbi, regnet skvätter som kulor. Vi tar en taxi några hundra meter till en jazzig hotellbar. På bilden är M omgiven av folk som ser ut att vara statister, kulisser, skuggor. De är suddiga, fångade i hetsiga rörelser. Men han är i fokus, han syns så skarpt. Guldsmedsaffärens utomhusbelysning lyser upp som varm kvällssol.

Att vara här ensam är inte som jag trodde. Dels är jag mer trött - inte mindre- än om jag hade haft sällskap. Sedan har jag också mindre att säga, att tänka, att skriva, ju mer tiden går. Jag befinner mig i mitt eget huvud men där existerar bara en komplex gröt av vilket jag inte riktigt kan utvinna något av värde. Det finns mycket positivt med det. Jag känner inga negativa känslor. Jag ältar inget, jag ifrågasätter knappt något. Jag känner mig mest tom. Och trött. Trött som om jag varit trött länge utan att märka det. Utan andra - vilka är vi? Det känns som att jag har vidrört något inom mig, och det var mer fjäderlätt, tyst och innehållslöst än jag kunnat ana.

Vandrar runt. Passerar nattklubbsområdet. Här gick jag och mamma förbi år 2011. Jag försov mig nästan, fick hela bagaget topsat på Birminghams flygplats. Hade kort hår, var smal, jobbade på Starbucks. Två irländska pubar på rad efter varandra. Inget med mig är naturligt. Gult syntetiskt hår med mörka rötter, torrt och strävt. Cava som fort värms upp på takterrassen, Burberry weekend, billig solkräm som inte tränger in i huden. Läser ut Yahya Hassan. Läser ut Abdellah Taia. Vill bli brun till den 15:e. Tittar på utgångsdatumen på mjölkpaketen och äggkartongerna i mataffären med stigande puls och iver - är det då du kommer? Är det innan eller efter?

Spurs - Manchester City. Tråkig match. Tänker inte klart några tankar. Kanske var de inte så viktiga, kanske hade jag inga?

Handdukar som doftar starkt och fränt av sköljmedel och såpa. Lunch. Mineralvatten, hamburgare. Iskallt krispigt vitt vin för €2.80. Ett kort surt "No!" på min fråga om wi-fi. En kvinna på bordet bredvid, hon verkar känna servitrisen. Hon säger: "No no, no husband today! He is working- making money. I am here spending money! Hahaha. Glass of white wine please. Thank you."

Minns Spanien i augusti nu. Ett utbrott innan söndagsvistelse till Arc de Triomf. Jag har en lysande blå klänning på mig, slängd över min kropp. Jag har gråtit. Trött på baguetter, värme, öl, försäljare, leksaker som låter som fåglar. Men det är en trötthet jag alltid jagar, ständigt återvänder till. Stadens konsumerande puls. Igen ska jag tränga mig fram bland överfulla sidogator, hitta mig själv eftermiddagspackad bland sminkhyllor med techno i bakgrunden. Män i följe. Roade, bara halvt motvilliga. Kom hit så ska vi bråka lite. Kom hit så ska vi för alltid vara oense. Kom hit så ska jag visa hur följsam och lättroad jag är. Kom hit så ska jag visa hur lite saker betyder för mig, att det är just därför jag förstorar dem och låtsas att de är livsviktiga.

Hur gör man planer när man står oemotsagd? Hur gör man planer när man bara har sitt eget förvirrade huvud att bolla med? Planerna sträcker sig till att vika av på en gata, rent på måfå, för att minuten senare vända om. Planer är fel ord- det finns bara infall. När det inte finns någon eller något att förhålla sig till, upptäcker man också hur få ens egna önskningar faktiskt är. Allt det jag krävt, allt det jag tjatat om framstår plötsligt som fåfänga tidsfördriv, ockupation, tillfälliga begär. Allt det mattas av i ensamheten, det upphör när man töms på sällskap.

Nio timmar på flygplatsen. Kanske blir jag Tom Hanks i The Terminal, kanske stannar jag i denna anonymitetens kommersiella högborg. På flygbussen vid 20-tiden, bara jag och två andra passagerare. Förbi Málagas slitna höghus, klotter och cervecerior. Ensam-middag på Taco Bell. Drar resväskan efter mig in på Bershka, Blanco, Pimkie, Pull & Bear, Zara.

Jag sover 2 timmar inklämd under ett armstöd i stål på hårda stolar och sedan går jag igenom säkerhetskontrollen och irrar runt på tax free. Doftar på Joop, fingrar på vinflaskor, köar i en evighet för att köpa juice. I detta fullkomliga rena och smutsiga, bland taniga Victoria Secrets modeller som kastar slängkyssar på svulstiga storbildsskärmar klockan 4.30 på morgonen.

Ligger hemma i sängen och känner fasa, inte lugn. Vill tillbaka till hostelsängen med dov belysning, flygplatsen med sin nattliga värme. Taxis som stannar i en halvrondell, alla tomma incheckningsdiskar, bländande leenden på stora reklamskyltar. Jag vill rena mitt inre på negativa tankar, de som kommer som en hord flugor så fort jag landar, de som ockuperar mig, de som inte ens är jag.

Ensamsommaren så överväldigande och utmattande i sin ruljangs. Familjer i shorts, som släppta på grönbete. De vältrar sig i glass och tappar servetter som dansar i vinden. Grannen som står och ser viktig ut med en ointressant vattenslang i dagsljus klockan tio på kvällen. En bestämd tant som sitter ute och njuter påtvingat med sittdyna på hård trästol, pocketbok och grönskrikig termos.

Söderut till kuststaden. Mycket trött ångest. Stora nytvättade bilar på parkeringen. Jordgubbar och pizzerior. En bortkastad havsutsikt, svårtolkat missnöje. Mitt första jobb någonsin, när vi gick upp mitt i natten och sålde frallor som förvarades i en kärra. Låga radhus i turkos, beige och aprikos med vita träräcken. En dekorationssvan på ytterdörren, ovanför ett triangelformat fönster. GP i brevfacket. Känslan av alla som hade allt och valde att göra minsta möjliga av det. Den stora sömnen. Deras liv som en hotfull vibration i luften, kanske skulle det sluka också mig hel.

Vi står på Hjalmar Brantingsplatsen vid fem eller sex på morgonen och det är helt öde. Våra mobiler är urladdade, ingen taxi syns till. Vi går fram till en buss som proklamerar EJ I TRAFIK och du frågar chauffören: "Hur mycket är du inte i trafik?" och han svarar "Jag ska till Linnéplatsen, hoppa på." Och vi åker ensamma över bron, i vår privata nedsläckta taxibuss. Ser himlen och hamnen och morgonen som rusar in. Jag tittar på dig och jag ser ut sådär som jag gör när du säger till mig: "Vad lycklig du ser ut att vara!" och jag säger: "Är inte det här romantiskt? Det här ska vi berätta om för våra barn och de ska himla med ögonen, lyssna med ett halvt öra och inte bry sig ett smack."

Här trivs jag. Här känner jag mig fri. Bland könsrollerna och höghusen.

Staden är sprängd itu. På varje öppen yta soldatstatyer. Katy Perry for H&M i bakgrunden, upphängd på enorma husfasader. Ångestdämpande kontorslokaler, välputsade skyskrapor, kjol och klackar. Indiska restauranger lika välpolerade som i England, med smakfulla julgranskulor, rund kupol, happy hour. Jag sitter med ansiktet vänt mot trafiken som susar förbi utanför, skymning och stadsljus. Det finns inga gamla trista pelare eller åldriga hus som landmärken, bara enorma bilder på generiska barn som gör reklam för Citibank.

Upplöst känsla, att somna i fluffiga hotellakan kl 02.00 lokal tid, framför CNN. Obama i the oval office. Dra för tunga gardiner, vaggas till sömns av bisarra tal om terrorism. Utanför står staden stadigt. Vita höghus. Där bor folk som är precis som vi. De runkar, ser på tv och äter glass.

Promenerar med två killar i en liten stad. Vi går förbi ett hus med en swimming pool. Nästan alla månader på året måste det vara ett ständigt sjå med den där poolen. Tömma och fylla och göra rent och fånga löv med en håv.

Att ha pool i Sverige är att ha en dröm som aldrig kommer att bli sann.