*
När jag jobbade med att städa sjukhus i England år 2009 tjänade jag 5,90 i timmen. Jag var anställd av en agency som hyrde ut mig till sjukhuset. De som var anställda direkt av sjukhuset tjänade ca 7,50. Det fanns inga britter bland oss. Alla kom från Östeuropa, Asien och Afrika. De andra som var anställda av agencyn ville verkligen bli värvade av sjukhuset vilket innebar ex. bättre timlön och dubbel lön på bank holidays. Jag ville bara tjäna fickpengar, skriva och bli lämnad ifred. Få anställning av sjukhuset var det sista jag ville- det skulle ju cementera min existens där, som om jag på något sätt behövde vara där och värdesatte det. Jag minns det här som den period då klasskillnader blev tydligt för mig. Inte som när jag läste sociologi på komvux, utan tydligt som i att jag KÄNDE det i mig. Jag kände deras desperation och min egen uttråkan. De var där på riktigt, och jag var där på låtsas. I jämförelse med dem var jag bara en privilegierad antropolog på jakt efter något nytt. Det mest talande för hela situaionen var en vanlig dag på jobbet då Dagmar, singelmamma från Slovenien, förvåntat tittade på mig och sa "You're Swedish? But is Sweden a poor country?"