Bedrägligast av allt är minnet
Bedrägligast av allt är minnet. Vi promenerar förbi stora stadiga svenska villor och pratar om alla stammisar. Hon med cardamom tea, hon var ju vän med Susan, och alla de andra beige hippies med råttfärgat hår och batiktröjor. Minns du hon som grabbade tag i mig inne på Oxfam och skrek hej. Och Lance - byggherren, han fixade ju alltid när det var något fel i kaféet, han beställde alltid en Victoria Sponge. Minns du Cal, ja du satt ju ute och fikade med honom en gång. Han som alltid hängde med italienarna. och Phil, "lovely cup of tea, lovely service, excellent service"... eller han som så överdrivet artigt eller ironiskt deklarerade att han skulle ha "a lovely cup of tea and this LOVELY bag of crisps." Han som läste guardian en halvtimme efter stängning. Paul, du förstod aldrig hans accent, trots att hans beställning bara bestod av en kopp te. Ibland tog han en lamb wrap utan mayo. Han sökte alltid jobb på datorerna, han var forever unemployed, försökte pruta ner priserna. Han sa att han skulle börja köra 50-bussen och vi tittade på varandra med fnissig fasa. När hela skolklasser kom in och beställde Oreo milkshake med whipped cream och jag jobbade ensam. Den ilskna damen som alltid beställde te och "a tissue", den grovhuggna mannen som alltid ville ha en colaflaska och ett glas fyllt med is. En sliskig don juan som skulle bygga en vikingabåt och flashade sina playboy-kalsonger framför våra uppspärrade ögon.
Jag minns allas beställningar men deras ansikten bleknar.
Bedrägligast av allt är minnet. Het betongsommar. Så långt bort från skärgårdsvy man kan komma. Grupper av unga pakistanska britter i Digbeth, klädda i Von Dutch. Våra polska grannar tycks ständigt släpa in ny elektronik i huset på Lime Grove. Allt jag ser några varma sommarmånader i staden är förstörelse. Bussen som stannar till på så trånga gator att den lika gärna kunnat köra rakt in i en Off Licence. Skräp och sopor som flyger i vinden, en kundvagn som någon kört rakt ner i en å. Reklam överallt. Pawn shops överallt. Kebab överallt. Asda som ägs av Walmart, enorma luftkonditionerade gångar. Man kan köpa blöjpaket så stora att de räcker till tusen barn medan man lyssnar på ett rött mekaniskt pipande från kassörskans varuscanning. Förbi Central Jamia Mosque. Unga mödrar i Kings Heath som alltid släpar på tunga kassar. På Boots köper de schampo, babypuré och chips. Det finns inga pittoreska öar som kräver en massa av en. Inte en massa privilegierade omständigheter att pliktskyldigt åtnjuta. Istället stretar livet på, verkligen stretar. På The Gyms löpband, med en svindlande utsikt rakt ner mot en 3 story building böcker. På gatan luktar det bacon och det är grått från ett regn som tvekar.