"Hon kom från männen som man kommer från ett land"

Köper Cruzcampo i vending machines, som ensam på hostel i Barcelona. Ett halvår senare i Juan-Carlos lägenhet, sista (senaste?) gången jag såg M. Vi står under taket intill en guldsmedsaffär och det regnar bibliskt. Det knastrar och smätter. Barn gör glada utrop, hotar sina föräldrar med att hoppa ner i djupa vattenpölar. Jag tar ett kort på M. Han står ledigt men dyrt klädd, som alltid. Ljusblå skjorta, klocka, chinos. Bilar kör fort förbi, regnet skvätter som kulor. Vi tar en taxi några hundra meter till en jazzig hotellbar. På bilden är M omgiven av folk som ser ut att vara statister, kulisser, skuggor. De är suddiga, fångade i hetsiga rörelser. Men han är i fokus, han syns så skarpt. Guldsmedsaffärens utomhusbelysning lyser upp som varm kvällssol.

Att vara här ensam är inte som jag trodde. Dels är jag mer trött - inte mindre- än om jag hade haft sällskap. Sedan har jag också mindre att säga, att tänka, att skriva, ju mer tiden går. Jag befinner mig i mitt eget huvud men där existerar bara en komplex gröt av vilket jag inte riktigt kan utvinna något av värde. Det finns mycket positivt med det. Jag känner inga negativa känslor. Jag ältar inget, jag ifrågasätter knappt något. Jag känner mig mest tom. Och trött. Trött som om jag varit trött länge utan att märka det. Utan andra - vilka är vi? Det känns som att jag har vidrört något inom mig, och det var mer fjäderlätt, tyst och innehållslöst än jag kunnat ana.

Vandrar runt. Passerar nattklubbsområdet. Här gick jag och mamma förbi år 2011. Jag försov mig nästan, fick hela bagaget topsat på Birminghams flygplats. Hade kort hår, var smal, jobbade på Starbucks. Två irländska pubar på rad efter varandra. Inget med mig är naturligt. Gult syntetiskt hår med mörka rötter, torrt och strävt. Cava som fort värms upp på takterrassen, Burberry weekend, billig solkräm som inte tränger in i huden. Läser ut Yahya Hassan. Läser ut Abdellah Taia. Vill bli brun till den 15:e. Tittar på utgångsdatumen på mjölkpaketen och äggkartongerna i mataffären med stigande puls och iver - är det då du kommer? Är det innan eller efter?

Spurs - Manchester City. Tråkig match. Tänker inte klart några tankar. Kanske var de inte så viktiga, kanske hade jag inga?

Handdukar som doftar starkt och fränt av sköljmedel och såpa. Lunch. Mineralvatten, hamburgare. Iskallt krispigt vitt vin för €2.80. Ett kort surt "No!" på min fråga om wi-fi. En kvinna på bordet bredvid, hon verkar känna servitrisen. Hon säger: "No no, no husband today! He is working- making money. I am here spending money! Hahaha. Glass of white wine please. Thank you."

Minns Spanien i augusti nu. Ett utbrott innan söndagsvistelse till Arc de Triomf. Jag har en lysande blå klänning på mig, slängd över min kropp. Jag har gråtit. Trött på baguetter, värme, öl, försäljare, leksaker som låter som fåglar. Men det är en trötthet jag alltid jagar, ständigt återvänder till. Stadens konsumerande puls. Igen ska jag tränga mig fram bland överfulla sidogator, hitta mig själv eftermiddagspackad bland sminkhyllor med techno i bakgrunden. Män i följe. Roade, bara halvt motvilliga. Kom hit så ska vi bråka lite. Kom hit så ska vi för alltid vara oense. Kom hit så ska jag visa hur följsam och lättroad jag är. Kom hit så ska jag visa hur lite saker betyder för mig, att det är just därför jag förstorar dem och låtsas att de är livsviktiga.

Hur gör man planer när man står oemotsagd? Hur gör man planer när man bara har sitt eget förvirrade huvud att bolla med? Planerna sträcker sig till att vika av på en gata, rent på måfå, för att minuten senare vända om. Planer är fel ord- det finns bara infall. När det inte finns någon eller något att förhålla sig till, upptäcker man också hur få ens egna önskningar faktiskt är. Allt det jag krävt, allt det jag tjatat om framstår plötsligt som fåfänga tidsfördriv, ockupation, tillfälliga begär. Allt det mattas av i ensamheten, det upphör när man töms på sällskap.

Nio timmar på flygplatsen. Kanske blir jag Tom Hanks i The Terminal, kanske stannar jag i denna anonymitetens kommersiella högborg. På flygbussen vid 20-tiden, bara jag och två andra passagerare. Förbi Málagas slitna höghus, klotter och cervecerior. Ensam-middag på Taco Bell. Drar resväskan efter mig in på Bershka, Blanco, Pimkie, Pull & Bear, Zara.

Jag sover 2 timmar inklämd under ett armstöd i stål på hårda stolar och sedan går jag igenom säkerhetskontrollen och irrar runt på tax free. Doftar på Joop, fingrar på vinflaskor, köar i en evighet för att köpa juice. I detta fullkomliga rena och smutsiga, bland taniga Victoria Secrets modeller som kastar slängkyssar på svulstiga storbildsskärmar klockan 4.30 på morgonen.

Ligger hemma i sängen och känner fasa, inte lugn. Vill tillbaka till hostelsängen med dov belysning, flygplatsen med sin nattliga värme. Taxis som stannar i en halvrondell, alla tomma incheckningsdiskar, bländande leenden på stora reklamskyltar. Jag vill rena mitt inre på negativa tankar, de som kommer som en hord flugor så fort jag landar, de som ockuperar mig, de som inte ens är jag.