<>

Loach, Loach, Loach. Du gör mig alltid så sentimental när du visar England som England är. Komplett med tjejer som går runt på stan med kaninöron. Ofta är de bästa verklighetsskildringarna de som är komplexa, eftersom verkligheten är just det, men så jobbar inte du. Du är undantaget som bekräftar regeln. Jag undrar om moralkakan från Blake i mitten av film, gentemot kvinnofrågan med Katie, liksom var medveten från ditt håll eller inte. Vi säger väl alla till varandra att såhär kan det inte gå till, det måste vara överdrivet. Så tänker man när man läser Fattigfällan också, som har så många likheter. Eller Vi bara lyder av Roland Paulsen. Vi måste tänka så för att våra medelklassliv inte ska smaka piss i munnen. Men kanske kan vi kosta på oss att ta in sanningen ibland? Det var därför vackert att se män i din egen ålder torka sina tårar i salongen när ljuset så abrupt tändes. En gång stod jag på den regniga perrongen i din oansenliga hemstad och skrattade iklädd en ansiktsmask med drottning Elizabeth. Tro mig, det var större än Buckingham Palace.