.

Jag sitter på bussen och vi kör in i regnet. P har landat och recenserar Danmark: "It is clean, quiet and wet." Vi kör in i Halmstad, förbi Jehovas Vittnen Rikets sal. Jag har spraytannat mina ben och det är vita fläckar precis ovanför mina silvriga skor. "Find a pub near the station and I will meet you there", skriver jag. Under den här helgen, som inte är en helg, kommer jag fundera på: Vad kan man egentligen förvänta sig av en främling? Och kommer man i själva verket inte bra överens med precis vem som helst, bara man får spendera tid på tu man hand, utan en massa historia och bagage? Vilket high school gick du på? Det spelar ingen roll - jag vet ändå inte. Jag ska skriva sanningen och jag ska misslyckas.

Det är så befriande att få vara ensam om sina upplevelser.

När jag går av bussen duggregnar det. Du sitter på en bar som heter Spunk - vi skrattar samstämmigt åt namnet. Jag går vilse, fast med målmedvetna steg. Sedan är jag på Istedgade och när jag går in på Spunk är det såhär:

Jag har rejält med skoskav. Jag har en tajt kjol som stramar över röven. Jag har en vadderad bh och en grå tröja och jag bär min bruna ryggsäck och en svart bag slängd över axeln. Det sitter tre kufar där inne och röker, som vore de en konstant del av inredningen. Jag hejar på den näbbnäsade kvinnan i baren. Ser dig sitta längst in i ett mörkt hörn. Ett regnigt Köpenhamn i juni, flera grader kallare än det borde vara. Jag luktar svagt av bussvett och parfym. Du tittar upp från din öl och ser exakt ut som jag förställt mig från bilder och över telefon. Det luktar ciggrök, det är glest mellan borden. En kvinna sitter i båset bredvid, hon tittar upp på mig och skrattar, tittar på dig och flinar och jag tänker: Vad har du sagt till henne? Har du berättat om "oss"? Hon mumlar på danska och skålar med oss när vi omfamnar varandra och du ger mig en puss på kinden. "What would you like to drink?" säger du och går mot baren just som jag noterar att man kan spela Devlin på jukeboxen. Vi pratar. Duggregn, rök, märkliga personer, alla så tysta och trötta. Kvinnan på bordet bredvid kommer fram och lägger en DVD på vårt bord. Det är Enough med Jennifer Lopez. "Thank you..." säger du och jag är tyst till hon med ett argt ryck tar tillbaka den.

Ibland pratar du om renässansen eller något, jag vet inte riktigt. Jag tycker om att höra dig prata, berätta om vad som är viktigt för dig, vem du är. Ibland börjar du en mening med något oväntat, som "When I was in the army..." och jag tänker "In the army?!" och andra gånger står vi i lägenheten som vore vi ett gammalt par och säger till varandra: "Can I take these shoes, or is it gonna rain??" - "How do I turn the tap of again?" Det omsluter mig - nuet. Att vi bara finns här och nu, att ingenting annat längre existerar.

Vi träffades för bara 12 timmar sedan. När vi skiljs åt kommer vi aldrig mer att se varandra igen.