<>

Det var ett år i april. Jag behövde tröst. I poesin letade jag efter dig. Trodde jag. Men i dig letade jag efter mig. I efterhand är det så tydligt; de poeter du rekommenderade sade mig absolut ingenting. Jag hittade dem när jag letade i hyllorna, det var inte det. De var gamla, nötta, hedervärda. Handlade om heroiska stordåd, kanske krig. Du nämnde dem för att du är klassiskt skolad, fått lära dig rätt och fel. God smak och dålig smak. Det fanns ingen tröst i poesin, men det stämde ju så bra överens med allt.
Det fanns inte heller i dig någon tröst.