Allting rivs ner och går sönder

Jag hasplar ur mig någonting okänsligt, halvt medveten om det. Då ser jag i dig, bror, all ömhet och sorg paketerad, som om jag bett om den färdigköpt. Hon frågar dig om det finns några kläder kvar i källaren och ni minns en vinterjacka för 10 kronor från en second hand i Hallsberg. En jacka med resår som någons mormor sytt in. Hon tittar på dig och ler med glasartad blick. I den ryms nästan hela er värld. Du tittar på henne också, hon ser så besegrad ut. Hon lägger sig framför dig och finns där för alltid. Diskussionen byter spår, och hon minns mormor som förbjudit morfar att odla gurkor den här sommaren, "för han äter ju aldrig upp dem!" Som om man måste äta upp allting man odlat själv. Ni skrattar samstämmigt, för ni ser de båda framför er, exakt som de är för er. Jag skrattar åt en historia som blivit uppspelad för mig, som är generell och formbar och olik den ni hör.

Jag ser en värld som tillhör bara er.

Ni är avklädda inför min blick. Sårbara när ni ömsar skinn och fortsätter vidare framför mitt högst ordinära och klumpiga jag.