-

Tänk om jag åkte till Kigali eller Asmara eller Karachi. Tänk om jag åkte dit utan agenda. Utan att bygga en brunn med FN. Om jag åkte dit med min lata kisande blick, hungrig och trött, med skor jag snubblar i. Tänk om jag ville åka kollektivt, ta en bärs, äta en måltid, gå ner till ett hav, gå på en marknad, in och ut i ett museum. Tänk om jag åkte dit som jag är: lat och vit och privilegierad, med rasismen i blodet. Tänk om jag åkte dit för egen vinnings skull, utan täckmantel. Jag ville bara stjäla en stämning, sno en atmosfär. Jag ville bara ta puls på något som är en del av en värld jag hejvilt hamnat i. Tänk om jag stack dit och bara gick runt på måfå, sådär som jag mest gör. Tänk om jag var i Islamabad där stadsdelarna heter typ G1 och G7 och G9 - något anonymt för att hålla koll på det som är stort och kaotiskt. Om jag åkte till Asmara - en gammal italiensk koloni - och åt en Pasta Bolognese. Kigali - skrytbyggen, walmart, fint, dyrt. Folkmorden i Rwanda 1994. Tänk om jag åkte dit och bara kunde löpsedelinfo, inget på djupet. Inte gjort någon riktig research. Lösryckta årtal. Tänk om jag åkte dit och var lite ointresserad av formaliteter och historia. Om jag bara ville se hur det var, hur jag upplevde det. Tänk om jag åkte dit och bara kan det jag kan. Tänk om jag åkte dit och bara var mig själv.