Juli 2013

Jag såg en trailer för en dokumentärfilm, det var inget speciellt men de sa något om att en historia bara är en historia i efterhand. När vi lever i det som kommer bli något att berätta, så är det just... ingenting. Jag kan nästan känna mig cyniskt medveten om det, jag gör saker inom den ändå relativt snäva ram av i vilken jag kan ha något att berätta. Ofta är detta något precis så miserabelt, tråkigt och innehållslöst att det är ganska passande att beskriva det som "ingenting", men ur det föds något som jag redan i bakhuvudet har på känn kan bli värt att berätta om.

För kanske sex månader sedan köpte jag ett dubbelvikt vykort med motiv av Gustav Klimt. Jag försökte skriva med små bokstäver - men som vanligt blev det klumpigt och barnsligt. Jag skickade det till min gamla chef på Compass group på Brindley place i Birmingham. Det fanns inga som helst garantier för att hon jobbar kvar där, jag kände nästan på mig att så kanske inte var fallet. Jag skrev min adress i kortet. Men jag fick aldrig något svar. Det är mycket möjligt att hon mottog mitt brev, men inte heller det kan jag veta.

Det är ju såklart inte nationaliteten i sig som spelar roll, men de här medelålders brittiska damer man stöter på i UK, det är något särskilt med en många av dem. Min gamla chef Dawn var en. Rappkäftad och med vass tunga. För mig var hon speciell när hon dramatiskt lade en hand mot pannan, då man klev i hennes kontor tillika omklädningsrum tillika storage space med väggarna fulla av chipsleveranser, läsk och pappmuggar, och sa appropå nästan ingenting: "No wonder I was boozing last night!!"

Det här med kontoret slår mig först i efterhand. Jag är dålig på att lägga märke till detaljer, och har alltid varit det. Jag märker inte om någon byter gardiner eller om någon kanske färgar håret. Jag är slarvig och hastig. Som en liten ljuvlig förnimelse inser jag nu, år efteråt- det lite jobbiga, det lite komiska, det lite virriga, med de tre funktioner detta pyttelilla rum fick fylla.

Dawn var vacker för att hon hade sina känslor som dinglades utanför sig själv. Hon diskade stora bambakastruller utan att vara bittert närvarande, hon blev rosenrasande över saker jag aldrig förstod och marscherade bestämt in till Rummet Med Tre Funktioner. Sedan kom hon ut igen, översvallande, glad, lugn och med så mycket avslappnad värdighet att jag kunde se upp från en metroartikel om Jade Goody och bli både uppfylld och rädd. Liksom härligt spänd - inte avtrubbad av kaffet och maten och den dagliga rutinen. Hon var levande.

Kanske är det för att hennes titel var catering manager och inget högre, inget bättre, som jag hade så låga förväntningar på hennes person och det var just detta som gjorde henne intressant. Någon med en tung snofsig titel hade jag kanske antagit skulle vara burdus, intelligent och känslosam. Men det var som om liv och erfarenhet hade lärt mig att detta inte var en kvinna jag skulle kunna se som så mångfacetterad. Jag älskar att bli motbevisad, älskar att inte kunna fackplacera.

Hon var ett fan av utbildning. Åtminstone var hon orolig nog, som ensamstående mor, att dra en lättnadens suck när hennes enda dotter började på university. Hon brydde sig aldrig om petitesser som när någon anställd på Lloyds klagade på något som vi i köket gjorde, eller om jag inte hade fyllt på raden med Cola maximalt i kylen där jag stod ensam på första våning i den lilla Starbucks-shoppen. Ibland när jag och R slutade på fredagar, och Dawn redan gått hem, stod det ett glas urdrucken öl på hennes skrivbord. Ibland var hon kvar då jag bytte om. Jag öppnade dörren till Rummet Med Tre Funktioner för att ge henne dagens kassa, och jag bytte om tyst och snabbt, svart jobboutfit mot svarta tights och en svart klänning - min standardklädsel. Hon ojade sig ofta över jobbet, men på ett högre plan. Alltid att hennes andra jag cirkulerade en meter över den fysiska kropp som satt på en nött stol på det där upprustade företagskvarteret i den där centrala delen av Birmingham. Många var gångerna då hon gastade efter mig "Thank you so much for your hard work today, you've been brilliant, see you tomorrow, have a great afternoon now!" Det var klassiskt engelskt manér men det låg också mycket bakom orden - fuck alla andra, fuck alla som klagar, fuck alla bankers. Hon gick hem och kanske var det Coronation Street på TV och säkert drack hon en lager och läste en bok. Hon älskade att läsa.

Alla lade £5 per månad i ett kassaskrin till julutgången. Jag höll tyst om att jag planerade att sluta. Vi var ute en gång på Weatherspoon. Den som låg mitt emot Bodega, på en tvärgata till New Street, och Dawns kille kom. En gubbe vars blodådror sprängts sådär i ansiktet som det gör på någon som dricker mycket.

Hennes livsval, eller snarare - de livsval hon mer eller mindre varit tvungen att göra - gav en samlad bild av en kvinna som istället för att bli bitter på det där sättet som är så förståerligt och inte alls märkligt, insett vad som var värt att ödsla energi på. Hon hade så mycket grace, hon var så classy mitt i allting. En sann feminist som säkert hade skrattat åt det ordet. Kanske för att hon hade varit upptagen med att diska istället för att läsa på vad feminism "ska innebära".

De fanns bland mig och finns alltid kvar. Livet är inte lika enkelt på den där ön men det imponerade på mig hur så många förenades i viljan att "have a laugh" istället för att gräva ner sig. Och det intryck jag säkert gav - nervös, ihärdig, tålmodig men också så främmande. Hur många gånger såg jag inte på mig själv i badrumsspegeln dit jag gått efter att ha dragit ur slangen till avloppet för att tömma hinken med kaffesump i toalettstolen , och tänkte att: precis just nu känner jag inte igen mig själv. Min blick är lugn och mina ögon är mina, men bakom lurar någonting för stunden alldeles galet. Något som gästar mig, som inte är jag, för att jag inte längre befinner mig i den sömniga comfort zone som det är så lätt att acceptera som Livet.