Profan

Ensamsommaren så överväldigande och utmattande i sin ruljangs. Familjer i shorts, som släppta på grönbete. De vältrar sig i glass och tappar servetter som dansar i vinden. Grannen som står och ser viktig ut med en ointressant vattenslang i dagsljus klockan tio på kvällen. En bestämd tant som sitter ute och njuter påtvingat med sittdyna på hård trästol, pocketbok och grönskrikig termos.

Söderut till kuststaden. Mycket trött ångest. Stora nytvättade bilar på parkeringen. Jordgubbar och pizzerior. En bortkastad havsutsikt, svårtolkat missnöje. Mitt första jobb någonsin, när vi gick upp mitt i natten och sålde frallor som förvarades i en kärra. Låga radhus i turkos, beige och aprikos med vita träräcken. En dekorationssvan på ytterdörren, ovanför ett triangelformat fönster. GP i brevfacket. Känslan av alla som hade allt och valde att göra minsta möjliga av det. Den stora sömnen. Deras liv som en hotfull vibration i luften, kanske skulle det sluka också mig hel.