21/4

Jag trivs på universitetet trots att jag känner mig ensam om alla mina tankar. Jag tycker inte om att prata om motstånd i form av att sluta använda deodorant eftersom jag blir äcklad av idén. Jag tycker inte heller det låter som en vettig motståndsstrategi att som homosexuell "stöta på den mest uppenbart heterosexuella i ett rum". Jag blir jämt irriterad på individer som dras till kollektiv. Trots att jag ofta vrider mig av obehag när folk öppnar munnen så trivs jag eftersom det krävs ganska lite av mig. Och jag tycker om att skriva nästan oavsett vad jag skriver.

På jobbet är jag vansinnigt uttråkad. Jag skäms över det eftersom jag anser att det är jag och bara jag som kan göra något åt situationen. Jag tycker inte att det är någon annans problem eller ansvar. Samtidigt njuter jag av det monotona i det; att lägga tid bakom mig. Att behandla tiden respektlöst, som att den inte är värd lika mycket för mig som för andra.